 |
| Norrtuna Slott före branden 1928. |
Det första spåret av Tuna, som dagens Norrtuna kallades fram till i slutet på 1700-talet, dyker upp 1278 då Magnus Ladulås förlänar godset till riksrådet Heinrich von Gleichen, bördig från Tyskland.
Det är oklart hur släkten Natt och Dag förvärvade egendomen, men sannolikt var det genom giftermål och arv. De bodde på Tuna i fyra generationer fram till 1562. Då tillföll godset på samma sätt släkten Bielkenstierna, som i sin tur lät Jöran Stiernsköld ärva godset i slutet av 1500-talet.
Jöran Claesson (Stiernsköld), född 1552, död 18 augusti 1611 i Kattnäs, var militär och riksråd. Han stod på hertig Karls sida i kampen mot kung Sigismund. 1593 blev han en av ståthållarna på Stockholms slott och 1597 ståthållare på Kalmar slott. 1598 överlämnades Kalmar till Sigismund. Jöran Claesson fängslade, fördes till Polen, men frigavs senare. Han tillhörde 1601 och 1605 de svenska förhandlandlingsdelegationerna i fredsförhandlingarna med Ryssland. Han var ståthållare på Älvsborgs slott 1606. Hans barn antog namnet Stiernsköld efter ättens vapen.
I mitten av 1600-talet går alla pengar kronan får in till att försörja de stora arméerna i det 30-åriga kriget. Många adelsmän förlänas därför gårdar som betalning för deras insatser under krigen. År 1646, när drottning Kristina regerar, byter Claes Stiernsköld till sig Wad från kronan och äger sedermera de båda närbelägna herresätena Tuna och Wad, de som senare kom att kallas Norrtuna och Södertuna.
Efter Stiernskölds död 1665 tillfaller gården hans måg, amiralen Gustaf Adolf Sparre som redan 1676 säljer den vidare till landshövdingen och friherren Erik Lovisin. Gården fanns kvar i hans släkt i drygt ett sekel. Släkten Lovisin dyker upp via en borgmästare i Södertälje vid namn Olof Eriksson Lovisinius (död 1648). Dennes son, landshövding Erik Lovisinius, adlades och blev senare upphöjd till friherre med namnet Lovisin (introducerad på Riddarhuset 1689).
Endast 21 år gammal blev Lovisin drottningens Lord Steward. Han flydde hovet efter att ha inlett en romantisk relation med en av hovfröknarna. Detta glömdes dock snart bort och Lovisin blev landhövdingen för Östergötland och senare amiral och statssekreterare. Ett lodjur finns i det friherrliga vapnets hjärtsköld. Det är ungefär då som Norrtuna, gamla Tuna och Södertuna, gamla Wad, dyker upp i historieböckerna. När Brita Lovisin gifter sig med Johan Grubbensköld vid sekelskiftet heter godsen Norrtuna i stället för Tuna samt Vad som sedan dess heter Södertuna.
Under 1700-talet var sannolikt Norrtuna ett slott som kunde mäta sig med de stora, Det fanns utöver huvudbyggnaden två rejäla flyglar och markegendomar på kanske tusen hektar.
Ättlingarna till Grubbenskölds, ursprungligen ätten Grubbe från Danmark, Montgomery, Wijnbladh, Engelbrechten behöll Norrtuna i ett sekel. Efter ytterligare några ägarbyten köptes slottet 1872 av löjtnant Axel Grevesmühl. Han uppförde den asymmetriska huvudbyggnaden och lät även bygga en orgel. Grevesmühls änka sålde träslottet 1902 till juristen och häradshövdingen Richard Lundgren.
Flyglarna gick olika öden tillmötes, Den ena brann ned i slutet av 1800-talet och den kvarvarande revs 1907. 1928 brann slottet ned till grunden. Dagens putsade tegelbyggnad ritades av stadsarkitekt Essén och stod klar 1937 efter sex års byggande. Arvet efter Richard Lundgren bestod av slottet, ca 15 tunnland mark och ett antal övriga byggnader såsom arrendatorsbostad, tvättstuga, trädgårdsmästarbostad, växthus m m.
Sörmlands Läns landsting köpte hela egendomen 1948 för att bedriva konvalescenthem. När landstinget sålde i slutet av 1980-talet drevs jordbruket vidare i privat regi. Under en period användes också slottet som flyktingförläggning. I början av 1990-talet styckades Norrtuna Slott av och är sedan dess en privatbostad utan jordbruksverksamhet. 1994 styckades resten av Norrtuna gård upp. Den största delen av marken såldes separat, liksom flera andra byggnader och hus och en del styckades av till hästgård.
Källor:
Utdrag av handlingar från Sörmlands museum, arkiv & bibliotek
Norrtuna och Bie; Tommy Eriksson, Landst. i Sörmland skriftserie 4, ISBN 91-87500-04-3
